Alltså. Igår hade jag jättemycket tid att blogga men gjorde det inte (istället pratade jag i telefon med Alva, tog ut Euphoria, övade på att framföra min egenskrivna låt, kollade på 2 desperate housewivesavsnitt, wokade grönsaker och lallade runt). Nu har jag två minuter på mig. Igår var det mörkt, men när solen gick ned hamnade den under molnen och spred rosa ljus över husen på Lidingö. Det var fint att se på, även om jag var besviken på att 1:a juni gled in med regnrusk. BARA 12 DAGAR KVAR TILL MIN 18-ÅR DAG NU!!
Just nu befinner jag mig fortfarande i smått chocktillstånd efter att ha varit ute med Harpo i 1.5 timme. Merparten av promenaden uthärdades med horisontellt regn i ansiktet, avdomnade händer samt öronbedövande helikopterljud i öronen och hela hjärnan. Det är ju maraton idag, de springer förbi oss vid Gärdet som alla lopp gör, och de ska övervakas från helikopter. Lite jobbigt. Nathan, min kusins man, springer och det ser ut som att han klarar det på under 3 timmar! Helt sjukt! Det är liksom över 4 mil. Själv sprang jag ju 1 mil på över en timme och jag skulle inte vilja tänka på att göra det 4 gånger till... Promenaden promenerades i alla fall inte i optimala förhållanden, kan jag väl säga, men Harpo var glad och stannade och nosade på saker varpå jag röt och drog iväg honom varje gång i brist på tålamod att uthärda väderfanskapet längre än nödvändigt.
Nu ska vi se The Dictator, min far, min bror, Sara och jag. Därför måste jag ut och kissa Harpo innan.
Inatt drömde jag att jag grillade en (intesånära)kompis på en BBQ. Det var helt sjukt. Det var inte jag som kom på idén dock.
/inkzor
2012-06-02
2012-06-01
Att låsa in dvärgar i badrum kan också vara ett symtom på psykos
Kan inte riktigt sova. Jag vaknade 11 imorse. Det var stort. Jag slösov. Var egentligen lite vaken, somnade en halvtimme, vaknade någon minut, sov en timme till. Det är otroligt skönt att göra så. Eftersom jag vaknade så sent lär jag dock inte kunna lägga mig så tidigt ikväll. Ska ändå upp om 7 timmar. Hmmmmm.. Jag vaknade sent eftersom jag gick och la mig sent. Vi fick åka från skolan vid halv ett, då var allt färdigroddat och städat efter festivalen. Min nästa tunnelbana skulle gå vid 5 på morgonen så jag fick ta en taxi. Kan inte riktigt bussarna än. Taxichauffören undrade om han hade blivit galen eller om det var min mobil som lät när jag höll på att föra över pengar till rätt konto. Han hade alltså inte blivit galen, men det ledde honom till att berätta om hans barndomsvän som han träffat för ett par dagar sedan på Liljeholmen. Han såg tydligen ut som en sån som pantar burkar och han hade berättat att han hade fått en psykos och suttit inne på Beckomberga de två senaste åren. Chauffören hade då frågat vad som hade hänt under psykosen, varpå kompisen berättade att han hade låst in en dvärg i sitt badrum under två veckors tid, sedan hade polisen kommit och gripit honom. Utöver alla fina kramar jag fick när jag skulle skiljas från alla mina fina vänner födda år 1993 och som därför kan dra ut på krogen, något jag inte ännu kan, så var den där anekdoten det bästa med hela kvällen.
/inkzor
/inkzor
2012-05-31
Om jag ändå skulle försöka berätta
I tisdags hade jag alla mina tre konserter på Live Night. Tämkte att jag kunde berätta om dem i tur och ordning.
Den första var med Alpacka kl. 18:00. Vi sjöng vårt introkluster, tätt följt av ett Disneymedley, efter det kom Ronja Rövardotter-låten, sedan en cover av Radical Face's Welcome Home, son och till sist medleyt av The Blanks som blivit lite av vår signumlåt. Först trodde jag att jag skulle behöva gå av scenen eftersom jag fick hjärtklappning, tack vare en nervositetsslapintheface som jag fick när jag klev upp på scenen, när jag såg att det var fullsatt till bredden och att många av alla människor som betyder så mycket för mig satt i publiken. Överväldigande och pressande. Det hade nog varit bättre om jag hade fått göra Alpacka som konsert nummer 2 eller 3 ur nervositetssynpunkt, jag vande mig framåt kvällen. Ur röstsynpunkt är det väl bättre att köra först, men rösten funkade ju ändå inte helt som den ska eftersom jag var så nervös. Det blev i alla fall bättre under konsertens gång. På klustret kunde jag knappt ta en ton, på Blanks lyckades jag dansa och andas och sjunga utan problem. Det enda som gick lite knasigt var väl att vi kom in på fel ton på Disneymedleyt, mest tack vare mig som tog tonen på pianot en oktav nedanför än vad den egentligen ligger i röstläge så det var svårt för Alva att ta rätt ton från början. Då avbröt jag, haha, och sa att nej det där får vi göra om, för det var så ljust att det inte hade gått. Passade på att introducera gruppen och hälsa välkomna. Stämningen lättades och vi fortsatte och det var jättekul. Vi är aldrig nöjda med våra konserter, för vi låter alltid så himla mycket bättre när vi bara är vi i replokalen, med bra medhörning och lugna nerver. Då vågar vi och orkar bära svåra toner. Även om det låter lite sämre Live låter det ju ändå väldigt bra, uppenbarligen, eftersom vi fått så mycket beröm och positiv respons. Jag hade jättekul, vi fick folk att skratta och vi gjorde något helt unikt. Jag är verkligen otroligt stolt över vår grupp.
Igår tog jag emot stipendiet vi fått från Nacka på ceremonin som höll till nere i en gruva under Atlas Copco (för att vi ser ett värde i att hålla ceremonin på olika platser i Nacka för att visa på vad Nackas breda kommun har att erbjuda). Det var i alla fall otroligt underligt, och jag antar att det var ett missförstånd som var orsaken till att alla kulturnissar, stipendiater och dess anhöriga fick lyssna på en halvtimmes föreläsning om Atlas Copco som företag, vad de står för, hur de har utvecklat en borrmaskin från 40-talet till nu, att de värderar den anställdes individuella karriärsmöjligheter, hur deras luftkompressorer är 100% energieffektiva, osv osv osvososobovodovovo ISTÄLLET FÖR en kort presentation av Gruvan som lokal och historia bakom den. Herregud, höll på att räcka upp handen och undra vadfan det var som pågick.
Sen fortsatte ju kvällen med Salemkonsert 21:30 och Bon Iver direkt efter 22:00. Även dessa var totalt fullsatta. Då blir jag ju bara så himla glad. Kan passa på att tillägga att årets Live Night slog alla rekord. Första dagen hade vi lika många besökare som förra festivalen hade under dess två dagar (1000 pers kom redan första kvällen). Vi hade även cirka 80 akter om jag inte minns fel, förra året var det 60 akter. Svinkul.
Att få framföra Salems musik var för mig ren glädje. Att dessutom få chansen att göra det med begåvade musiker, som även är underbara människor, gjorde det oslagbart. Vi var alla klädda i skjorta och fluga, i sann stilfull Salem-anda. Vi var så fina så. Det enda som gick "snett" var att Good Song gick i lite för högt tempo, och Roxy lite för lågt, att Matilda och jag bytte verser på It's only you pt. II och att jag inte hann med efter att jag introducerat bandet över en refräng i It's true, Aron var lite snabb på att köra igång nästa del av låten och gjorde att jag inte hann böra sjunga i sticket direkt, men det märktes knappt. Jag är ändå bara nöjd med konserten. Den gick för fort, vi var klara på en kvart. Jag kunde ha njutit mer och pratat mer mellansnack, men det är ju petitesser alltihop. Det lät SÅ BRA. Det hade ALDRIG låtit så bra, och det är fan som det bör när det är live. Det var sån energi och publiken var så himla fin och log och klappade med. Jag var helt varm i själen och kunde inte sluta smådansa, och jag hoppas att det märktes att jag var så otroligt glad.
Till sist kom den sista konserten - Bon Iver. Den var fan mest fullsatt av alla, folk satt på sidan runtom och ut till dörren var det fullt. Vi skulle kunnat varit på stora scen. Jag stod barfota, var sjukt inne i musiken och med en målmedveten blick. Vi satte allt. Linnéas, min och Albins stämsång var bara toppen, texten på Skinny Love satt där den skulle och Amandas trumkomp var episkt. Det tråkigaste var ju att Agnes, vår fina saxofonist, hade fått halsböld och kunde därför inte vara med och spela. Det hade tagit det till en om möjligare ännu högre nivå. Det bästa med hela konserten var introt till Perth, då Jocke gjorde vågljud med sin gitarrbox eller vad det nu var. Den gav ett brusljud som Jocke kunde ratta och förändra så det lät som vågor. Detta gjorde han medan Linnéa klingade med Albins windshine. Publiken satt helt tysta, det var helt fantastiskt, jag blev så förvånad av att alla hängde med i stämningen. Sen kom Albins gitarr in och det var magiskt.
Bara tack, bara imponerad, lite sorgligt att det är över, men det här stoppar jag in i lyckofacket i hjärnan.
/inkzor
Den första var med Alpacka kl. 18:00. Vi sjöng vårt introkluster, tätt följt av ett Disneymedley, efter det kom Ronja Rövardotter-låten, sedan en cover av Radical Face's Welcome Home, son och till sist medleyt av The Blanks som blivit lite av vår signumlåt. Först trodde jag att jag skulle behöva gå av scenen eftersom jag fick hjärtklappning, tack vare en nervositetsslapintheface som jag fick när jag klev upp på scenen, när jag såg att det var fullsatt till bredden och att många av alla människor som betyder så mycket för mig satt i publiken. Överväldigande och pressande. Det hade nog varit bättre om jag hade fått göra Alpacka som konsert nummer 2 eller 3 ur nervositetssynpunkt, jag vande mig framåt kvällen. Ur röstsynpunkt är det väl bättre att köra först, men rösten funkade ju ändå inte helt som den ska eftersom jag var så nervös. Det blev i alla fall bättre under konsertens gång. På klustret kunde jag knappt ta en ton, på Blanks lyckades jag dansa och andas och sjunga utan problem. Det enda som gick lite knasigt var väl att vi kom in på fel ton på Disneymedleyt, mest tack vare mig som tog tonen på pianot en oktav nedanför än vad den egentligen ligger i röstläge så det var svårt för Alva att ta rätt ton från början. Då avbröt jag, haha, och sa att nej det där får vi göra om, för det var så ljust att det inte hade gått. Passade på att introducera gruppen och hälsa välkomna. Stämningen lättades och vi fortsatte och det var jättekul. Vi är aldrig nöjda med våra konserter, för vi låter alltid så himla mycket bättre när vi bara är vi i replokalen, med bra medhörning och lugna nerver. Då vågar vi och orkar bära svåra toner. Även om det låter lite sämre Live låter det ju ändå väldigt bra, uppenbarligen, eftersom vi fått så mycket beröm och positiv respons. Jag hade jättekul, vi fick folk att skratta och vi gjorde något helt unikt. Jag är verkligen otroligt stolt över vår grupp.
Igår tog jag emot stipendiet vi fått från Nacka på ceremonin som höll till nere i en gruva under Atlas Copco (för att vi ser ett värde i att hålla ceremonin på olika platser i Nacka för att visa på vad Nackas breda kommun har att erbjuda). Det var i alla fall otroligt underligt, och jag antar att det var ett missförstånd som var orsaken till att alla kulturnissar, stipendiater och dess anhöriga fick lyssna på en halvtimmes föreläsning om Atlas Copco som företag, vad de står för, hur de har utvecklat en borrmaskin från 40-talet till nu, att de värderar den anställdes individuella karriärsmöjligheter, hur deras luftkompressorer är 100% energieffektiva, osv osv osvososobovodovovo ISTÄLLET FÖR en kort presentation av Gruvan som lokal och historia bakom den. Herregud, höll på att räcka upp handen och undra vadfan det var som pågick.
Sen fortsatte ju kvällen med Salemkonsert 21:30 och Bon Iver direkt efter 22:00. Även dessa var totalt fullsatta. Då blir jag ju bara så himla glad. Kan passa på att tillägga att årets Live Night slog alla rekord. Första dagen hade vi lika många besökare som förra festivalen hade under dess två dagar (1000 pers kom redan första kvällen). Vi hade även cirka 80 akter om jag inte minns fel, förra året var det 60 akter. Svinkul.
Att få framföra Salems musik var för mig ren glädje. Att dessutom få chansen att göra det med begåvade musiker, som även är underbara människor, gjorde det oslagbart. Vi var alla klädda i skjorta och fluga, i sann stilfull Salem-anda. Vi var så fina så. Det enda som gick "snett" var att Good Song gick i lite för högt tempo, och Roxy lite för lågt, att Matilda och jag bytte verser på It's only you pt. II och att jag inte hann med efter att jag introducerat bandet över en refräng i It's true, Aron var lite snabb på att köra igång nästa del av låten och gjorde att jag inte hann böra sjunga i sticket direkt, men det märktes knappt. Jag är ändå bara nöjd med konserten. Den gick för fort, vi var klara på en kvart. Jag kunde ha njutit mer och pratat mer mellansnack, men det är ju petitesser alltihop. Det lät SÅ BRA. Det hade ALDRIG låtit så bra, och det är fan som det bör när det är live. Det var sån energi och publiken var så himla fin och log och klappade med. Jag var helt varm i själen och kunde inte sluta smådansa, och jag hoppas att det märktes att jag var så otroligt glad.
Till sist kom den sista konserten - Bon Iver. Den var fan mest fullsatt av alla, folk satt på sidan runtom och ut till dörren var det fullt. Vi skulle kunnat varit på stora scen. Jag stod barfota, var sjukt inne i musiken och med en målmedveten blick. Vi satte allt. Linnéas, min och Albins stämsång var bara toppen, texten på Skinny Love satt där den skulle och Amandas trumkomp var episkt. Det tråkigaste var ju att Agnes, vår fina saxofonist, hade fått halsböld och kunde därför inte vara med och spela. Det hade tagit det till en om möjligare ännu högre nivå. Det bästa med hela konserten var introt till Perth, då Jocke gjorde vågljud med sin gitarrbox eller vad det nu var. Den gav ett brusljud som Jocke kunde ratta och förändra så det lät som vågor. Detta gjorde han medan Linnéa klingade med Albins windshine. Publiken satt helt tysta, det var helt fantastiskt, jag blev så förvånad av att alla hängde med i stämningen. Sen kom Albins gitarr in och det var magiskt.
Bara tack, bara imponerad, lite sorgligt att det är över, men det här stoppar jag in i lyckofacket i hjärnan.
/inkzor
2012-05-30
Mensar vidare
Jag skulle vilja skriva ett långt inlägg om hur tacksam, upprymd och överväldigad jag är av all kärlek, kreativitet, glädje och musik som jag upplevde igår, men jag har inte tid för nu ska jag snart iväg och ta emot Ung Kultur-stipendiet från Nacka Kommun till Alpacka. Känner mig kvinnlig eftersom jag har på mig klänning och klackskor på samma gång. Känner mig också kvinnlig eftersom jag äter och försöker knyta dessa skor samtidigt, plus att jag har en mensvärk vars skalv slår högre på richterskalan än vilken jordbävning som helst. Imorse så vaknade jag av den, tog en ipren som lyckades hålla den borta i två timmar men sen orkade den inte kämpa emot längre. Mitt iprenintag höjs massivt under den här perioden, vilket inte kan vara bra på något sätt. Dock vägrar jag ge upp mitt liv under dessa dunderveckor och värktabletter hjälper mig att fortsätta! HAPPY PERIOD, ALWAYS ELLELERRRHUURRRRR!?!?!?
/inkzor
/inkzor
2012-05-28
Förnuftet vinner alla gånger
Jag har börjat måla igen. Det började med att jag målade av Salem till Live Night-postern, sedan målade jag av pionen (som mamma sa var en ranunkel MEN SCREUU JOOUUU sa jag då) och nu målade jag en bild som jag tänker ska vara mitt bidrag till konstutställningen som kommer vara en del av årets Live Night. Har suttit och pillat på den sedan sex ikväll och skulle nog kunnat fortsätta lika länge till men det är ingen stor grej och jag blir ändå aldrig nöjd så det där får väl duga. Kom till dramasalen imorgon så kanske du kan lista ut vilken det är! Jag ska alltså imorgon ha mina tre slutkonserter. Alla i Dieselverkstadens Lilla scen. Först ut är a cappella-gruppen 18:00, sedan Salem 21:30 och så Bon Iver direkt på det 22:00. Det kommer att bli sååååååååååååå kuuuuuuul att äntligen få framför all den här musiken som jag just nu bara har på hjärnan!
Jag är inte alls trött. Jag vill vara uppe men ändå borde jag ju förbereda det sista och sen bara dyka i säng.
/inkzor
Jag är inte alls trött. Jag vill vara uppe men ändå borde jag ju förbereda det sista och sen bara dyka i säng.
/inkzor
2012-05-27
Recap
OJ vad längesen det var jag skrev något här. Gud vad tråkigt för mig, jag som tycker om att sitta här och bearbeta allt från flugor till glass. Jag är nyss hemkommen från en löprunda. Det är första gången jag är ute och kutar på kvällen. Idag hade jag bestämt mig för att springa men även om värmen är fin så SUGER DEN SMALBEN när man ska försöka motionera i exteriören, därför valde jag att dra ut nu på kvällen. Kändes som ett fett bra val. Jag sprang 4 km på en halvtimme (ned till vattnet, förbi berwaldhallen och tillbaka), vilket känns jättebra för det innebär att jag börjar komma tillbaka till någon slags löpform efter en vinter spenderad på gym och i danssal. Jag säger ju alltid att jag springer när någon frågar om jag sysslar med någon idrott - då får jag väl se till och göra det då. Annars har jag tedrickande som sport.
På senaste tiden har jag varit i skolan en del, idag var jag där i 6 timmar (från 9 till 15) och utnyttjade att skolan hade helgöppet så att vi Live Night-treor kunde repa. I veckan har jag ätit fil med sked (ändrade taktik från förra gången), repat a cappella, Salem och Bon Iver väldigt mycket, bloggat på livenight-bloggen (yes, jag har varit otrogen), funderat på varför folk viftar sig i öronen när de får lock för dem (sätter in ett finger och skakar frenetiskt i örongången) och varit på en projektkonsert på STEG där Ylva sjöng Joni Mitchell låtar så fint som man bara kan. I fredags åkte pappa och jag till trollsjön ute i Hasseludden och tog första doppet. Det var på gränsen mellan bitkallt och svalkande. Svalt och så, jag njöt nog lite. Mest när jag kom upp. Sen spenderades fredagskvällen hemma. Intensivt hemma.
Så i veckan har jag väl annars allmänt haft en känsla av att allt roligt händer alla andra - själv är jag utan spänning och glada nyheter, jag har allmänt haft lite finnar i mitt ansikte eftersom jag ska få mens om typ några timmar, men jag har allmänt varit nöjd.
Igår hände sedan två otroligt oallmänna grejer:
/inkzor
På senaste tiden har jag varit i skolan en del, idag var jag där i 6 timmar (från 9 till 15) och utnyttjade att skolan hade helgöppet så att vi Live Night-treor kunde repa. I veckan har jag ätit fil med sked (ändrade taktik från förra gången), repat a cappella, Salem och Bon Iver väldigt mycket, bloggat på livenight-bloggen (yes, jag har varit otrogen), funderat på varför folk viftar sig i öronen när de får lock för dem (sätter in ett finger och skakar frenetiskt i örongången) och varit på en projektkonsert på STEG där Ylva sjöng Joni Mitchell låtar så fint som man bara kan. I fredags åkte pappa och jag till trollsjön ute i Hasseludden och tog första doppet. Det var på gränsen mellan bitkallt och svalkande. Svalt och så, jag njöt nog lite. Mest när jag kom upp. Sen spenderades fredagskvällen hemma. Intensivt hemma.
 |
| Vi satte upp affischer |
 |
| Vi repade Bon Iver (dessa salar, åh vad jag spenderat tid i dem) |
 |
| Lyssnade och kände in Joni Mitchell-låtar framförda främst av Ylva och hennes vän Lovisa. |
 |
| Badade i kära trollan. |
Igår hände sedan två otroligt oallmänna grejer:
- Jag var på jordgubbskalas hos Clara. Vi fick tomat- och mozzarellasallad och sedan kladdkaka, glass och jordgubbar. Bidrog starkt till känslan av allmän tillfredsställelse.
- Jag stannade hemma och kollade på ESC själv eftersom jag kände mig lite småkrasslig och trött (ganska allmänt, men wait for it), och då KÖPTE PAPPA CHIPS TILL MIG!!!!!!!!!!!!! Alltså. Sourcream and onion, åt typ en halv sån där fet påse (fett mycket enligt mig). Det var asgott och jag var så himla nöjd när jag låg där i soffan och halvsov mellan alla nasala, sura röster och eurodiscobeat. Vi äter verkligen inte chips så ofta, vi är mer chokladpeople här i familjen. Ett bevis på det är att pappa klippte upp chipspåsen... Han har ingen koll på chipspåserycket, när man öppnar påsen genom att nypa båda sidor och dra isär den. Lite kul att vi vann, men som SVT-barn är jag lite arg med min mamma eftersom det kommer att innebära att hon inte får resa lika mycket nästa år då de kommer behöva spara pengar inför showen. Kunskapsfyllda och avslöjande reportage VS. schlagerfest med tutor? Hm.
/inkzor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
