Självutplånande

Nu har jag rådgjort med mina visa. Det känns bättre, det känns som att det kommer att lösa sig även om mina axlar är spända nu när jag går omkring fylld av saknad och ovisshet. Ni som känner mig vet att jag är en person som har bra kontakt med mina känslor, jag kan lät brista i gråt eller skratt eller vrede när det krävs, men sätt mig en situation där jag konfronteras av en nära och kär (med undantag för mina föräldrar) och jag trycker undan mina känslor och accepterar för att jag automatiskt utgår från att det är det bästa och mest respektfulla jag kan göra mot den personen. Genom att gå med på personens krav underlättar jag också för att den ska tycka om mig och komma tillbaks till mig. Här glömmer jag lätt mig själv, trycker undan mina känslor, tar skiten och kan efteråt må extremt dåligt för att jag, to put it harshly, kränkt mig själv. Jag värderar mina nära och käras välmående högre. Känner ni igen er? Det är självutplånande. Jag måste jobba på att säga ifrån där. I relationer är man alltid två och där måste båda få ställa krav. Jag måste lära mig att säga "Hörru, jag värderar dig högt, men jag värderar också mig själv högt och därför vet jag att jag måste få rättfärdiga mig själv här. Lyssna på mig för om du inte gör det bryr du dig inte om mig."

/inkzor