Ängarna lyser inte längre

Jag var inte på Håkan igår. Hade det bra ändå. Var hemma med pappa och kollade TV, somnade vid elva och gick upp halv tio. Wahwah.

Okej. Så tiden finns framför mig. Det som skrämmer mig är att jag inte kan se mig själv som gammal. Ibland kanske, men jag har egentligen ingen aning. Bara för det behöver jag inte vara rädd för döden. Eller är det här för deep för bloggen? Om jag ska vara ärlig så tänker jag jättemycket på sådant just nu, och det är inte behagligt för man kan inte strunta i det. En kan inte strunta i att den lilla stjärnan vars ljus nu syns på himlen (om man har en sån där liten kikare som kanske passar fågelskådar-Bert när han studerar domherrar, vilket jag har) sprängdes för 21 miljoner år sedan. Vad nu det har med saken att göra. Jo. Att jag inte känner mig unik på något vis. Att jag inte kan fånga omåttlig skönhet med ord, eller ens försöka med en sång. Eller att jag är vegetarian och tonåring, och därmed reviderar mig själv hela tiden för att vara säker på att jag inte är en sådan där yngling som vill förändra världen men som kommer ändra mig när jag blir lattemorsa och står där i affären med ett paket scanköttbullar i handen. Det är en tråkig inställning, som kommer från att man hela tiden får höra att man är en klyscha som kommer att lugna ner sig. Hur kan man någonsin lugna ner sig när man vet, JAG VET att jag kan hjälpa. Hur kan man säga så då. 

Nu ska jag städa mitt rum lite, sen äta mat. Efter det installera Spore som jag fått tillbaka från min bror, döda någon timme innan jag drar till jobbet och dödar några fler.

/inkzor