Studenten - del 1

Dagen började halv sju för mig. Jag gick upp, duschade, åt macka, ägg och drack juice och te. Tog på mig mina kläder, satte på studentmössan på fuktigt hår för att bädda för hatthåret, mamma tog dessa bilder på mig:

och sen drog jag iväg, ungefär 10 minuter för sent, till min studentdag och den sista dagen som gymnasieelev. Alla treor samlades klockan åtta nere vid Sickla Sjö och drack frukost, hurrade och la de sista detaljerna på våra flaklakan. Jag fick gräsfläckar på mina byxor, drack champagne och minglade runt med min kamera och berömde alla fina människor i sina fina kläder en stund tills jag blev lite på lyset då jag mest satt och garvade. Efter det fick vi i klass 3A gå och fotograferade oss, hela klassen och även porträttfoton om man hade lust med det. Detta följdes av en timmes hål då jag och några andra hade vårat sista pentryhäng och passade på att skriva i varandras mössor. Den mössan fick under dagen några hjärtskärande fina hälsningar och några som gav mig asgarv.

 Så blev det dags för soundcheck, mingel och studentlunch. Halva a cappella-gruppen var packad (här hade jag återfått nykterheten och var därför smärtsamt/roligt nog medveten om detta) men vi körde ändå vår cover av Euphoria trots att vi nog borde kallats för Alpackad istället för Alpacka. Flera fina framträdanden och tal gjorde mig gråtmild. Min svensklärare Elias sjöng och det var något av det finaste, då langade jag uglycry. Sen höll jag ett tal som innehöll lite nostalgi, avslöjanden, tröst, imitationer och en dikt av Jacques Werup som avslut och som lyder: Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig. Hoppas ni får en bild av vad det handlade om. Jag fick jättebra respons vilket var jättekul. Jag hade slitit med det för jag ville verkligen inte bara stå där och pladdra utan jag ville säga något som betydde något, både för mig som fick chans att försöka säga något som kunde försöka beskriva för människorna som satt i rummet och för de som lyssnade för att de ska förstå hur underbara de är och lugna deras framtidsnerver.

Sedan sprang vi ut, till Danne-marchen och framför en jädra massa folk. Jag hittade min familj väldigt snabbt och jag fick massa saker om halsen och började gråta när jag såg alla mina vänners barndomsbilder runtomkring mig och insåg att det faktiskt var oss det handlade om.

Berättar mer imorgon, macbooken måste nog stängas ner nu så jag kan sova.

/inkzor