Om svanar kan vara tillsammans hela livet, dessa simpla djur, borde väl ändå människor också kunna vara det.
... Nej, för våra hjärnor är mycket mer komplexa. Det finns så många saker som måste klaffa för att två personer ska fungera tillsammans.
Men är det ändå så svårt?
Jag tror att relationen ens föräldrar har till varandra avspeglar sig rätt rejält på vilken syn på kärlek man får. Inte helt, men det påverkar rätt mycket.
Många vänner till mig som har skilda föräldrar tror inte på evig kärlek. Varför skulle man kunna vara med samma person hela livet? Och hurfan ska man veta vilken person det här är? De har sett sina föräldrar varit riktigt kära och sen tog det bara slut. Som ett timglas som runnit ut så rann kärleken likaså ner i sanden. Om jag hade varit med om något sånt hade jag också haft svårt att lita på att kärlek faktiskt kan bestå.
Andra har föräldrar som, enligt dem, bara verkar vara tillsammans av ren vana och bekvämlighet. Många av mina vänner med såna föräldrar har aldrig varit kära.
Dessa mönster är verkligen någon jag märkt på flera håll och inte enstaka företeelser.
Men nu stämmer inte något av dessa mönster in på mig. Mina föräldrar har varit tillsammans i över tjugo år nu, gifta i typ 21 år vad jag vet. Varje dag bråkar dom, men varje dag kysser dom varandra. Varje gång min mamma är utomlands går pappa omkring och klagar på hur mycket han saknar min mamma. Men varje dag som hon är hemma klagar pappa på att mamma använder osthyveln som stekpanna. Varje gång min pappa sätter sig vid pianot och spelar något i vardagsrummet så sitter min mamma där bredvid och tittar på hon som om han vore en flickidol i stil med Ted Gärdestad. Men mamma står inte ut med min pappas maniska ordningsbehov.
Varför är det så att dom fortfarande är tillsammans? Varför har dom inte skilt sig under dom svåra perioder som jag vet att dom haft? Varför kom de tillbaka till varandra när de båda kände att de inte orkade mer?
Jag frågade dom.
Dom svarade "Vilja."
Inte kärlek, inte hopp, inte av ekonomiska skäl, inte för att man är rädd, utan
Vilja. Vetskapen om att man vill vara med just den här personen och ingen annan, och med vilja tar man sig igenom det mesta för att få vara det.
Det jag vill komma till är att jag är otroligt tacksam över att dom hade den här viljan. Jag vill knappt tänka på hur mitt liv skulle ha sett ut utan den här viljan. Jag tror att min syn på kärlek har påverkats av att jag varje dag sett mina föräldrar som fortfarande är lika kära. Jag har ju detta hopp om att en dag själv stå där med en person som jag varit tillsammans med i kanske femton år och fortfarande känna att det finns mer kärlek som kommer att växa fram i vår relation, inte mer kärlek att tömma ur relationen. Jag blir kär varannan minut, för innerst inne känner jag nog en längtan efter något sådant. Jag vill inte hitta den personen just nu, men hela upplevelsen är så speciell. Kärlek fascinerar mig.
Just nu är jag väl bara en ful ankunge som inte fattar så mycket, men en dag kanske jag blir en jävla svan till slut.
Till sist vill jag bara påpeka att jag inte menar att alla som skiljt sig bara inte hade tillräckligt med vilja. De vet med sig att personen inte var den rätta att spendera livet med.
/inkzor
