Jävla Nisse har säkert redan jobb för att han har en kusin som jobbar på ICA som sa att HANDENDÄRNISSEBORDEVIANSTÄLLA

Jag söker 13 jobb aktivt just nu. Med det menar jag att jag har givit mitt CV, och nu bearbetar stället genom att gå dit/ringa butikschefen. Då kan ni tänka er att jag har varit runt och lämnat CV på ungefär 10 ytterligare ställen som sedan sagt att de inte söker personal. Jag har inte kommit på en enda intervju sedan jag började söka, vi snackar liksom sen mitten på juli. Då ska vi också ha med att jag har fått beröm för mitt CV av såväl butikspersonal som anställda på arbetsförmedlingen, jag har toppbetyg från gymnasiet, jag har flera meriter från tidigare anställningar och har även betyg och referenser från dem och jag gör precis som man ska - visar att jag finns genom att frekvent höra av mig, är engagerad, läser på om företagen som jag söker jobb på så att de personliga breven jag skriver alltid ska vara optimalt anpassade till just det jobb jag söker. Jag söker jobb varje dag, jag lämnar ut ett till CV varje dag.

Och då tänker jag såhär: Hur fan ska Nisse med koncentrationssvårigheter få jobb i den här stan om inte jag kan det?

Jag får krupp. Jag har ingen lust att vakna till en ny arbetslös dag varenda morgon. Jag orkar inte hålla uppe mungiporna. Det här är tillräckligt för att få vem som helst att känna sig värdelös och utelämnad. Jag drar till London OH WAIT jag har inga pengar.

Jag har ingen lust att åka och spela teater när jag egentligen borde vara ute och söka jobb och när jag egentligen helst bara vill vara hemma och kolla på serier eller allra helst bara vill åka tillbaka i tiden tills januari och då piska mig själv att trots live night och trots studentfakturor och trots slutprov försöka hitta kraft i ett hörn att söka fler folkhögskolor och jobb för nuvarande Ingrid sitter här och ångrar och gräver ned sig i bitterhetens dyiga jord. 

/inkzor