Försvann dom verkligen i skogen den där gången?

Jag kanske tänker för mycket på hur det ska sluta, för det gör det ju, istället för på hur det är nu. Att ge sig hän till nuet, och därmed försöka glömma. Hurfan glömmer man tomheten efter att ha hört sitt skrik försvinna mellan granarna? Ekot bara svaldes. Lika svårt att glömma som en arm runt ens midja, som leder en i trygghet. "Nejnejnej, så blir det inte igen.", men måste det inte vara så för att då vet man att det var på riktigt? När älskar man på_riktigt?


/inkzor