Alla mina bekymmer

Ligger i vår soffa och slökollar på Harry Potter medan jag funderar på de största problemen jag har just nu. Massor av uppsatser väntar på mig efter lovet och jag funtar på att bara ta en dag och sätta mig ned och göra dem så jag kan få dem ur vägen. Typ söndag innan skolan börjar. Har så mycket med livenightrep, dans, träna och att leva i största allmänhet i veckorna så jag har liksom inte tid att plugga.

Sen har jag fått ett stort papercut på mitt vänstra pekfinger, är så himla trött på papercuts. Det var ganska djupt och störde mig när jag skulle göra påsktårtan som blev ganska god. Det var en apelsinmoussetårta med chokladmandelmassebotten och apelsingelé ovanpå. Det var något av det mest avancerade i matlagningsväg som jag gjort på länge.

Jag vill också musicera mera. Skriva klart låtar, öva musikteori och låtarna jag ska framföra inför juryn på Skurup på torsdag. Men det kommer en tid för det också. Imorgon, till exempel, kommer jag vara själv i lägenheten i tre timmar. Då kan jag störa grannarna i fred, utan föräldrar.

Flytten tär också, mest att jag aldrig blir klar med fotoväggen. Hyllplanen är uppe nu, som jag oljat och lackat så de blev fett snygga, men de måste skruvas fast och en av dem måste kapas. Studenten likaså. Önskar att jag slapp vara ansvarig för att se till så att 60 tonåringar samlar in, vad är det, 40 000? Ansvaret gör mig till en bitch och gör mina axlar stress-stela.

Sen debatterar jag med mig själv över huruvida jag ska bli kär eller inte. Det är en hel grej i sig. Jag har varit kär i den här killen förut och nu kanske jag har blivit kär igen eftersom vi setts nyligen. Det ledde inte till någonting då och det var okej för då var det mer en förälskelse på avstånd men nu vet jag om att han är så bra som jag trodde, helt säkert bekräftat, men jag vet att han inte ser mig på det sättet. Frågan är hur många chanser man ska ge snubben innan jag ska ge upp. Enda anledningen till att jag inte gjort det än är för att jag är människa och därav hoppas mer än jag kanske borde och ser saker som kanske inte finns. Jag vill tro att han bara behöver lite hjälp på traven, men jag känner själv att jag inte har lust att vara påflugen. Jag tar så mycket initiativ i mitt liv och det har lett till att den ultimata lyckan för mig skulle vara om någon annan tog ett initiativ för en gångs skull.

Sen vet jag inte om jag stör mig på att jag inte har någon bästa vän. Om jag skriver det här nu till exempel finns det kanske någon av mina vänner som läser det här och tänker att nejmen vadå jag är ju din bästa vän, om jag har tur. Alla mina närmsta vänner har gemensamt att de har någon annan som de kallar sin bästa vän. Är det ett problem? Nej, jag är bara tillräckligt självisk för att kunna önska mig en egen bästa vän, som inte kallar någon annan för sin bästa vän. Bara mig. För jag skulle kunna vara en sån där snorbra bästa vän tror jag. Jag tror att jag är en bra vän, men jag har ingen bästa vän eftersom jag flyttat en del under min barndom. Alla mina andra vänner har haft sin bästa vän sen barndomen, även om vissa fått dem sedan gymnasiet också. Jag känner mig väl lite utanför och underlig helt enkelt, eftersom jag inte har en ultimate best friend som jag pratar med varje dag.

Bra. Nu har jag det här och nu kan jag sova.

/inkzor