Om jag ändå skulle försöka berätta

I tisdags hade jag alla mina tre konserter på Live Night. Tämkte att jag kunde berätta om dem i tur och ordning.

Den första var med Alpacka kl. 18:00. Vi sjöng vårt introkluster, tätt följt av ett Disneymedley, efter det kom Ronja Rövardotter-låten, sedan en cover av Radical Face's Welcome Home, son och till sist medleyt av The Blanks som blivit lite av vår signumlåt. Först trodde jag att jag skulle behöva gå av scenen eftersom jag fick hjärtklappning, tack vare en nervositetsslapintheface som jag fick när jag klev upp på scenen, när jag såg att det var fullsatt till bredden och att många av alla människor som betyder så mycket för mig satt i publiken. Överväldigande och pressande. Det hade nog varit bättre om jag hade fått göra Alpacka som konsert nummer 2 eller 3 ur nervositetssynpunkt, jag vande mig framåt kvällen. Ur röstsynpunkt är det väl bättre att köra först, men rösten funkade ju ändå inte helt som den ska eftersom jag var så nervös. Det blev i alla fall bättre under konsertens gång. På klustret kunde jag knappt ta en ton, på Blanks lyckades jag dansa och andas och sjunga utan problem. Det enda som gick lite knasigt var väl att vi kom in på fel ton på Disneymedleyt, mest tack vare mig som tog tonen på pianot en oktav nedanför än vad den egentligen ligger i röstläge så det var svårt för Alva att ta rätt ton från början. Då avbröt jag, haha, och sa att nej det där får vi göra om, för det var så ljust att det inte hade gått. Passade på att introducera gruppen och hälsa välkomna. Stämningen lättades och vi fortsatte och det var jättekul. Vi är aldrig nöjda med våra konserter, för vi låter alltid så himla mycket bättre när vi bara är vi i replokalen, med bra medhörning och lugna nerver. Då vågar vi och orkar bära svåra toner. Även om det låter lite sämre Live låter det ju ändå väldigt bra, uppenbarligen, eftersom vi fått så mycket beröm och positiv respons. Jag hade jättekul, vi fick folk att skratta och vi gjorde något helt unikt. Jag är verkligen otroligt stolt över vår grupp.

Igår tog jag emot stipendiet vi fått från Nacka på ceremonin som höll till nere i en gruva under Atlas Copco (för att vi ser ett värde i att hålla ceremonin på olika platser i Nacka för att visa på vad Nackas breda kommun har att erbjuda). Det var i alla fall otroligt underligt, och jag antar att det var ett missförstånd som var orsaken till att alla kulturnissar, stipendiater och dess anhöriga fick lyssna på en halvtimmes föreläsning om Atlas Copco som företag, vad de står för, hur de har utvecklat en borrmaskin från 40-talet till nu, att de värderar den anställdes individuella karriärsmöjligheter, hur deras luftkompressorer är 100% energieffektiva, osv osv osvososobovodovovo ISTÄLLET FÖR en kort presentation av Gruvan som lokal och historia bakom den. Herregud, höll på att räcka upp handen och undra vadfan det var som pågick. 

Sen fortsatte ju kvällen med Salemkonsert 21:30 och Bon Iver direkt efter 22:00. Även dessa var totalt fullsatta. Då blir jag ju bara så himla glad. Kan passa på att tillägga att årets Live Night slog alla rekord. Första dagen hade vi lika många besökare som förra festivalen hade under dess två dagar (1000 pers kom redan första kvällen). Vi hade även cirka 80 akter om jag inte minns fel, förra året var det 60 akter. Svinkul.

Att få framföra Salems musik var för mig ren glädje. Att dessutom få chansen att göra det med begåvade musiker, som även är underbara människor, gjorde det oslagbart. Vi var alla klädda i skjorta och fluga, i sann stilfull Salem-anda. Vi var så fina så. Det enda som gick "snett" var att Good Song gick i lite för högt tempo, och Roxy lite för lågt, att Matilda och jag bytte verser på It's only you pt. II och att jag inte hann med efter att jag introducerat bandet över en refräng i It's true, Aron var lite snabb på att köra igång nästa del av låten och gjorde att jag inte hann böra sjunga i sticket direkt, men det märktes knappt. Jag är ändå bara nöjd med konserten. Den gick för fort, vi var klara på en kvart. Jag kunde ha njutit mer och pratat mer mellansnack, men det är ju petitesser alltihop. Det lät SÅ BRA. Det hade ALDRIG låtit så bra, och det är fan som det bör när det är live. Det var sån energi och publiken var så himla fin och log och klappade med. Jag var helt varm i själen och kunde inte sluta smådansa, och jag hoppas att det märktes att jag var så otroligt glad.

Till sist kom den sista konserten - Bon Iver. Den var fan mest fullsatt av alla, folk satt på sidan runtom och ut till dörren var det fullt. Vi skulle kunnat varit på stora scen. Jag stod barfota, var sjukt inne i musiken och med en målmedveten blick. Vi satte allt. Linnéas, min och Albins stämsång var bara toppen, texten på Skinny Love satt där den skulle och Amandas trumkomp var episkt. Det tråkigaste var ju att Agnes, vår fina saxofonist, hade fått halsböld och kunde därför inte vara med och spela. Det hade tagit det till en om möjligare ännu högre nivå. Det bästa med hela konserten var introt till Perth, då Jocke gjorde vågljud med sin gitarrbox eller vad det nu var. Den gav ett brusljud som Jocke kunde ratta och förändra så det lät som vågor. Detta gjorde han medan Linnéa klingade med Albins windshine. Publiken satt helt tysta, det var helt fantastiskt, jag blev så förvånad av att alla hängde med i stämningen. Sen kom Albins gitarr in och det var magiskt. 


Bara tack, bara imponerad, lite sorgligt att det är över, men det här stoppar jag in i lyckofacket i hjärnan. 

/inkzor