Inkzor

Övergiven

Mina föräldrar har åkt till Polen och min bror är ute på turné med sitt band, så nu bor Matilda är med mig. Känner mig jättevuxen som fixar allting själv. Tar in posten, matar katten, lagar mat, diskar, gör läxor själv, låser dörren och släcker lamporna när man ska sova, ställer klockan och går upp självmant på mornarna.
Om ni läst min blogg ett tag vet ni att jag hatar att spilla. Jag spillde just en stor pöl av koncentrat av lingondricka på köksgolvet. Torkade bort med wettex-trasa och med vatten och sånt. Trots detta klistras fötterna fast i golvet en aning när man går där, och jag tycker det är så vidrigt. Nu har jag torkat skitmycket och jag tycker fortfarande att det är klistrigt just där. MWAAAH I'm going maaaad, MAAD I TELL YOUU.
"Vad jag vet så ligger hon där på köksgolvet fortfarande och skrubbar, skrubbar på fläcken som drev henne till vansinne. Om nätterna kan man höra hennes klagande suckar och bittra mummel om man lyssnar riktigt noga, men var inte rädd, hon är inte farlig. Hon bryr sig bara om kampen mellan henne och fläcken".
Sådär fungerar mitt huvud. Jag älskar att driva med klyshor.

Lite beteende då; Ni vet när man går på trottoaren i godan ro, så hör man ett pling och då vet man att jevlar, nu kommer en cykel. Hur vet man vilken sida man ska gå till? Jag brukar alltid vingla och till slut hoppar jag åt något håll och hoppas på det bästa. Ibland får jag sådan panik att jag bara tvärstannar. Man borde hitta på någon regel för det där egentligen.
En annan jobbig grej är när man säger hejdå till någon halvt-bekant man hälsat på på stan och upptäcker att man ska åt samma håll. Intressant, det där. Fortsätter man prata eller börjar man gå liite fortare än den andra så man slipper? Och i så fall, vem ska köra om vem?
Frågor, frågor, som aldrig egentligen får något svar.

Dagens fras: Funfunfun (kulkulkul på engelska ehehehe)

/inkzor