Jag är svag för käklinjer

De senaste dagarna orkar jag inte ta itu med. Jag är trött på att gå upp tidigt för att komma hem sent och lägga mig utan att förstå vart dagen tog vägen och hur jag på något sätt ska kunna somna igen. Jag såg Breaking Dawn pt. 1 igår med Amanda och Linnéa. Större delen av filmen satt jag och viskade följande saker i Linnéas öra, X antal gånger var:

• Det här var inte med i boken. 
• Fan vad snygg han är. Jag vill inte leva längre. (Om Rob, följt av att jag glider ned i stolen för att inte behöva se, och därmed plåga mig själv.)
• MEN VADFAN DET HÄR GÅR FÖR FORT!! Man hinner inte känna smärtan/ångesten/kärleken/ilskan!!
• Alltså.. Taylor är fan sjukt snygg. 

(Jag vill tacka Linnéa för att hon stod ut med mig, men sånt här är fett emotional. Att se filmer man faktiskt har en åsikt om hur man tycker att dom ska vara eftersom man läst boken.)

Det jag sa efter filmen var att jag insåg hur illa jag mådde efter att ha sett hur Bella långsamt genomgick förvandlingen till att bli vampyr. Detta gestaltades genom att man fick se hur hennes hår växte sig glansigare och mer vågigt, hur hennes då håliga kinder blev fylliga och sminkade med rouge, hur hennes ögonfransar växte sig fylligare och permanent mascaratäckta, samt permanent sminkade med ögonskugga, hur hon fick mer kurvor, varpå hon till slut öppnar hennes nu röda ögon och BAM så är filmen slut. I boken kunde man få måla upp en egen bild av hur hon ser ut när hon är vampyr. I min bild ingick inte ögonskugga. I min bild ingick intensiv blick och ett självsäkrare sätt. I Hollywoods bild kan kvinnor bara vara vackra på ett sätt, och att gestalta skönhet på film, via syn, blir lätt endimensionellt och normativt. Insikten om att de medvetet suttit och planterat ideal på ideal på hennes kropp för att det inte går att gestalta skönhet på ett annat sätt gjorde mig ledsen. Det är svårt när man inte håller med författaren om karaktärerna hon skrivit om. När det kommer till kritan är Stephanie Mayer mormon, och man kan inte förbise det liksom. Böckerna är bättre filmerna.


Det får räcka som min bild av hur filmen var. Den som utmärkte sig i den här filmen (och som fick mig att börja gråta för att han såg ut att ha så ont av att Bella dött, real pain) är:

No offence, Rob, men Taylor Lautner skulle inte behöva be två gånger om man säger så, mhm mhhhhmmmm.

/inkzor