Överklassdravel

Jag försöker samla kraft till att cykla iväg till gymmet. Det tar kanske tio minuter att cykla dit, men jag måste trotsa vindar som slår till mig i ansiktet med en regnsmäll för varje tramp jag tar. Jag var precis ute och gick med hunden och det var inte nådigt.

Igår hade vi middagsgäster och det var trevligt förutom när diskussionen ledde in på vikten av bordsskick och en av gästerna påpekade till min mamma att jag hade haft armbågen på bordet vid något tillfälle tidigare under middagen, och att det var "intressannggt", varpå min mamma drog igång hela raddan om att hon är den enda i min familj som har försökt uppfostra barnen om att man inte får ha armbågarna på bordet men uppenbarligen har misslyckats. När vi sitter hemma och äter middag brukar jag försöka säga att jag känner mig bekväm när jag ibland lägger upp en armbåge på bordet men att jag inte gör det när vi har gäster eller när vi är på restaurang. Nu motbevisades den teorin och jag blev råförbannad på både min mamma och gästerna som var så oförskämda att påpeka det när vi hade bjudit dem på middag, samt kände jag mig som den keffaste dottern i världen som antagligen fick min mamma att känna sig som en dålig mamma eftersom hon inte lyckats lära sin dotter att man fanimej inte har armbågarna på bordet, även om det är överklassdravel och bara ett bevis på att föräldraskap går ut på hämnd. Detta eftersom mammas föräldrar varit stenhårda med bordsskick och skällt ut sina barn när de haft armbågarna på bordet är det såklart att mamma gör likadant eftersom ränderna sitter i. Det som stör mig ännu mer är hur det kan döma hela ens beteende, eftersom uppmärksamheten hamnar på den petitessen. Det faktum att jag ser folk i ögonen när jag talar med dem, skrattar när ett skämt är tråkigt, inte viftar med besticken, tuggar med stängd mun och inte låter gaser komma ur någon av mina ändar under en måltid, med mera. Det här var ännu ett inslag av Ingrids spännande tonårsliv.

Dagens ord: Flatulens

/inkzor