Livsavgörande

Igår upplevde jag ett par livsavgörande stunder som jag senare bara lät passera. Till exempel så tappade jag rakhyveln när jag skulle ta ut den från duschen eftersom den blir rostig dååå, och då föll rakbladet av och studsade iväg som en annan jävel och det var såklart nära mitt öga den behövde studsa förbi. Dagisfrökenröst i huvudet skrek AKTA DEN KAN HAMNA I NÅNS ÖGA. De skriker det om allt. En unge tappar en köttbulle under lunchtid - AKTA DEN KAN HAMNA I NÅGONS ÖGA! En annan unge försöker bära en ytterligare - MEN FÖRIHELVETE AGDA DEN KAN HAMNA I NÅNS ÖGA!!! (Historien om barnet som kallades Den, uppföljaren till barnet som kallades Det.)

Och i omklädningsrummet på Friskis kände jag plötsligt att det stank som fan och var på väg att gå ned till receptionen och be dem undersöka exakt var katten hade kräkts så de kunde städa bort det men då så jag att tanten som satt och messade bredvid mitt skåp hade en kesoburk i knät. I den hade hon hällt i tonfisk. Vem gör sånt? Jag hörde Magdalena Ribbings röst i huvudet: "Om man vill äta i kollektivtrafiken ska man sätta sig längst bak och i sådana fall inte äta sådan mat som luktar för att visa respekt mot sina medtrafikanter." Jag antar att den regeln går att applicera även på medmänniskor i omklädningsrummet. Hon verkade inte förstå någonting, hon var för upptagen med att messa för att notera min plötsliga ansträngda andning i kombination med extrem brådska med att dra på mig långkalsonger över halvblöta ben, vilket varje normal människa inser inte är the way to go. Därmed min livsavgörande stund - jag sa inte åt henne. Nu kommer hon för all evighet tro att det där beteendet är okej och det är det fanimej inte. Tonfisk är dessutom en extrem miljöbov, och en burk kostar väl 10 spänn på Lidl. Bajsvärld, jag föredrar kattkräk.

 Nu ska jag gå till bussen och sysselsätta mig med detta:

/inkzor