Inkzor

Underbara kärleken

Vad är det som gör att trots att man blivit sårad, en eller flera gånger, så vill man ändå ut igen och finna kärleken? Man borde ju tro att om man blir sårad för många gånger så slutar man, men folk hoppas ändå och ger sig ut för att börja dejta. Hoppet dör aldrig. Är inte det fantastiskt?
I vanliga fall brukar man ju sluta med saker som gör att vi mår dåligt. Om man alltid blir trakasserad av en person så slutar man ju vara med den, och om man får en allergisk reaktion av att äta nötter så slutar man att äta nötter. Bara inom kärleken, så fortsätter folk och ger inte upp.
Jag har varit där. Jag har gråtit på kvällarna över killar och känt mig som en klyscha, och jag kanske inte är något bra exempel egentligen för jag är fortfarande ung och kommer säkert att träffa på fler män i mitt liv än de jag träffat på nu.
Det jag vill få fram är att kärlek är så jävla ballt. ALLA strävar efter samhörighet, världen över. Alla relaterar till den här jävla känslan. Det finns så sjukt många böcker och sånger om det, alla försöker sätta ord på magpirret man känner i personens närhet och hur tankarna blir som sockervadds-kantade när man tänker på personen.
Vackert va? Ja, det är vackert.

/inkzor