2011-08-22

London del II

Så vi drog till Brighton. Det tog 40 minuter från Earls Court, med pendeltåg (overground). Ut till havskusten. Jag hade med mig badkläder. Glömde bort att det också var ut till hårda vindar. Jag badade inte, men vi gick omkring på The Laines, som är små gågator med fina affärer. Mycket hippie-stuff, mycket närproducerat och second-hand. Vi besökte en mataffär som heter Infinity Foods. Som ett vanligt konsum, med vanliga priser, fast allt var närproducerat/ekologiskt/rättvisemärkt. Mycket var även vegetariskt och veganskt. Var jättehäftigt! Brighton är den enda staden som har röstat in en grön Member of Parliament (jag tänker inte förklara S.Bs valsystem). Hon heter Caroline Lucas och råkar vara en nära familjevän. Vi besökte henne. De hade precis flyttat in i ett fint radhus uppe på en kulle, med en inglasad veranda där man fick ducka för de stora klasarna av vindruvor som växte där.
Vi var även ute på piren, som Brighton är känd för. Längst ute på piren ligger ett nöjesfält som såg skitroligt ut, vi hade dock ett pressat tidsschema och hade inte tid att stanna länge.
Vi var hemma vid halv sex och köpte då middag på Whole Foods. Risotto med majs och sallad. Skönt att stanna inne eftersom det var rätt trist väder.


Dagen därpå var det onsdag, som var vår musée-dag. Vi besökte The Natural History museum först, och såg där dinosaurieutställningen och sexutställningen. Hehe. Det var kul! Sen drog vi till British Museum. Där gick vi på utställningarna om Egypten, antiken och Afrika. Egypten fascinerade mig mest. Det var dock mycket folk överallt, på bägge museerna så vi var båda rätt slut när vi på eftermiddagen kom till Covent Garden. Vi gick omkring lite i SoHo, köpte biljetter till musikalen Chicago och köpte även lite smink på M.A.C, men till slut satte vi oss på ett fik. Jag drack två koppar te med tom blick, Alva vilade på sina kassar. Sedan drog vi vidare och åt på ett vegetariskt ställe vid namn Beatroot. Mumsigt! Som Hermans, vid Thorildsplan, fast billigare. Efter det drog vi och såg Chicago som inte var nå bra. Jag gillade inte Storyn, och sångerna blev alltid utdragna och tjatiga och slutade alltid så storslaget det bara gick och jag tyckte det var tröttsamt. Samtidigt hade huvudkaraktärerna otroligt störiga röster. Nasala och skräniga. Suck.







/inkzor

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar