Inkzor

Uppenbarelse

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Jag tror det kommer valsa iväg med mig medan jag håller på. Jag tror det finns ett par personer som kanske förstår mer vad jag pratar om, och ni vet vilka ni är.
Jag grät länge igår. Jag tror jag insåg något, och många spänningar släppte. Det är svårt att vara mogen, att veta vad som är bäst och inse att det som är bäst är det som gör mest ont. Jag sörjde att vara liten och oskyldig, något som jag kämpat så hårt för att trycka bort av den enkla anledningen att det är så sjukt ointressant att vara liten och oskyldig. Då får man ta konsekvenserna av det också. Man får mer ansvar. Ansvar är något jag dansar med varje dag. I vissa situationer kan jag fortfarande skylla på att jag bara är femton, medan jag i andra situationer gladeligen omfamnar ansvaret. Det är så det är att vara tonåring. I dom situationerna när man omfamnar ansvaret kan man helt plötsligt inse att man går på en väg som leder en till ett ansvar där man egentligen borde stanna och skylla på att man bara är femton. Så gör man inte det också har man redan gått lite för långt på den vägen.
Jag ångrar inget. Man växer i takt med ansvaret också. Jag spenderade gårdags kvällen med att läsa igenom gamla bloggar och titta igenom bilder på bilddagboken. Jag upptäckte att jag förändrats väldigt mycket, vilket är något jag inte förväntat mig. Jag som tyckte att förra sommaren var förra veckan. Jag är inte lika blåögd. Om jag kunde åka tillbaka ett år i tiden och ställa mitt dåvarande jag frågor jag inte kan skriva här, då hade mitt dåvarande jag börjat fnittra nervöst av tanken på vilka känslor jag skulle få och prövningar skulle behöva gå igenom. Nu kan jag inte tänka mig att ens några av de känslor jag känt för människor, och de prövningar jag gått igenom, inte skulle ha varit en naturlig väg för mig att gå. De har fått mig att växa. Jag skulle inte vilja ändra något. Vissa minnen vill jag glömma, kan jag erkänna, men jag har fått vara med om några situationer som varit så vackra att de kan tänkas platsa i en romantisk film. Jag vill aldrig glömma bort dem, och jag kommer inte göra det.. Om jag inte får demens och börjar kissa på mig för att jag glömt bort hur man kniper. Då kan det vara okej.

Till dig, för du förstår nog inte riktigt ändå.

Eeva Kilpi:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

/inkzor