Jag minns när var glada att se mig

När du gör sådär får du mig att känna såhär därför det här.

Jag vill inte hänga efter er mer. Jag vill inte gå bakom er i trappan, jag vill inte vara den första som går fram och säger hej, jag vill inte behöva fråga vart ni är på väg när ni plötsligt går, jag vill inte känna mig som att jag tvingar mig på, jag vill inte behöva fråga vad ni pratade om när jag ställer mig hos er och ni tvärt tystnar.
Jag vill inte mer.
Ni knäcker mig. Jag vet inte om ni vet det.
Man ska vara med människor man får ut något av. Tänk, när frågade ni sist hur jag mår? När gav ni mig sist en ordentlig kram som säger "Jag finns här för dig."? När var det sist ni såg på mig med beundran istället för tristess eller förakt?

Jag frågar mig själv varför jag är kvar. Det var bra förut. Jag minns när var glada att se mig. Men nu orkar jag inte mer. Det tog mig tid att inse det antar jag. Ska man prata om det, liksom? Om man har folk i sin närhet som man nu bara glidit ifrån? Jag undrar om det är värt det. Jag vill inte ha er gemenskap, det är ointressant, jag har gemenskap på andra håll. (många fler än ni kan jag väl tillägga) Det jag vill ha är en förklaring. Jag vet inte hur mycket mer energi jag är villig på att lägga ner på det här. På att förlöjliga mig på det här viset. Jag känner mig förnedrad. Jag vet att jag är en bra människa och en bra vän, våga inte få mig till det ställe där jag ifrågasätter det. Då kan ni ärligt bara dra åt helvete.

/inkzor