Inkzor

":P" och Jag

Tänkte att jag klarar av en av punkterna på en gång som jag har på min lista i det förra blogginlägget.

Jag har börjat störa mig på hur folk använder smileys. Inte för att jag inte använder dom, men jag gör det inte så ofta. Som mest blir det: :) , :D , :( , >< , ^^ eller :') . För att ge några exempel så brukar jag använda dem för att understryka en känsla, kanske en ":(" efter en sorglig berättelse om min dag om jag vill ha medlidande, och kanske en ":)" efter en mening för att understryka att jag kommer med vänliga avsikter, om man t. ex bråkar med personen på msn, och övrigt många ":D" på rad för att visa hur orimligt glad man är över något som kanske är lite larvigt. För att komma till saken så stör jag mig på att folk använder smileysar istället för att försöka få fram känslor genom en välformulerad mening.
Jag stör mig speciellt på ":P"-smileysen. Jag har börjat förakta den. En ":P" efter en mening från någon i ett sms säger till mig: Titta, vad jag just skrev var roligt skratta nu. Att verkligen framhäva hur roligt det man just skrev var på det sättet är bara slött, och dessutom underskattar den smileysen min förmåga att förstå SJÄLV att det personen just skrev var roligt. Om jag ens tycker det. Om någon skrivit en ":P" efter meningen känner jag mig tvingad att skratta åt det personen skrev, bara för att den visat att den tyckte att det den skrev var så otroligt komiskt. Jag föredrar ett "hehe" eller "haha" för att visa det komiska i det hela. Visst, jag tänker inte döda er som gör det. Om någon börjar smil:a sönder ett sms så hänger jag på, jag vill ju att personen ska förstå vad jag menar.. Vi hade en kort diskussion om det här med smileysar på svenskan och många sa att om man inte skriver en smiley efter ett sms så tycker de att personen är dryg. Jag vill inte verka dryg, så jag hänger på. Lugnt. Det var dagens ämne. Tack, och hälsa grannen från mig.

/inkzor