Tal är underskattat

Jag har börjat tycka illa om konversation via text, typ chatt och sms. Jag gillar att prata i telefon eller face to face. Det finns så mycket utrymme för misstolkningar i en text.
Det är jobbigt att skriva på tangenter och knappar också, mycket mer ansträngningslöst att prata. Dock så är en bra grej med text att man kan formulera sig i förväg, därför älskar jag att ha stödord när jag ska ta upp en viktig sak med en person.

Jag skulle vilja ha en finare telefon. Typ en telefon med bas och sen att själva luren ligger på basen, och så ska den ha en en sån där korvig sladd emellan. Till exempel den här telefonen:

En sån hade jag när jag var mindre. Den var ros och hade fluff (rosa fjäderbitar) runt ringarna på själva luren. Den var jättehärlig. Eller varför pratar jag i dåtid, den finns fortfarande, den står under min bokhylla. Men den är död. It is no more. Den funkar inte. Jävla svikare. Jag som känner för att ligga på magen i sängen och prata djupa samtal med någon i den samtidigt som jag korsar mina fötter bakom mig och och rullar den korviga sladden runt pekfingret vars hand är fri från luren. Det är känsla.

Nu måste jag sova. Tänker inte dra historien om hur förbannad jag blev när min vanliga buss tydligen inte var min vanliga buss bara för att det var ett -c efter siffrorna som betyder centralen, så den åkte förbi min busshållplats och stannade alltså inte förräns vi var i centralen. Det var irriterande. Fast nu drog jag ju historien ändå. Attans. Tyst.

/inkzor