Inkzor

Burken

Jag har en burk. Den tog jag med mig till skolan för sisådär tre veckor sedan, för i den förvarade jag några vindruvor som jag sedan avnjöt. Jag la burken i mitt skåp och sedan glömde jag bort den där. Nu hittade jag burken efter att jag rotat runt lite bak i mitt skåp på jakt efter det som kunde avge den speciella doft som hängde i där. I burken, som består av mjölkig, genomskinlig plast med ett blått lock, också i plast, finns numera en grågrön vätska som täcker botten, grenen som vindruvorna var på, några skrumpna och mögliga vindruvor som numera ser ut som oliver som jag nog inte åt upp eftersom de antagligen var de där störande, mjuka eller bruna druvorna som låg längst ner och som man sedan bjuder någon intet oanande stackare på, och förmodligen en doft som inte är särskilt behaglig.

Jag har inte vågat öppna burken. Jag tog hem den igår och den har stått på mitt skrivbord sen dess. Jag har satt min Sex and the City-box på av någon anledning, vill nog inte att något ska kräla sig ut antar jag. Jag vågar inte riktigt ta ner den dock för jag skäms, min far skulle säkert tycka att jag var ett mycket ohygieniskt och oansvarigt barn om jag visar den och låter mig säkert inte flytta hemifrån förräns jag är 35 och fullföljt en kurs i vanligt hyfs. Jag vill gärna flytta hemifrån vid senast tjugo års ålder, tack.
Så nu står den på mitt skrivbord. Ibland lyfter jag upp den mot ljuset av min skrivbordslampa och fascineras av innehållet, som är fascinerande! Jag menar, naturen och jag har skapat ett monster! Ett exemplar värt att visa för icke-befinnande NO-läraren!
Men.. mest står den bara där och ger min själ en molande känsla av skuld.

Jag har dåligt självförtroende i mitt bloggande. Jag vet inte riktigt vad jag är för en bloggerska och jag vet inte vilken stil min blogg har. Den bara är.. Det kanske räcker? Vilka som läser den? Jag vet inte, ett par vet jag. Jag har ingen mätare så jag kan inte se hur många heller. Om ni har några synpunkter får ni väl gärna påpeka det liksom.

/inkzor