Och mindre

Jag litar inte längre på min tillvaro ju. Det är speciellt att äntligen se, att äntligen röra, röra om, bli berörd, samtidigt som det frigör låser det mig. Jag kanske trampar snett för varje steg, kanske inte går alls. Jag kanske bara reflekterar andra människor trots att min spegelbild har aldrig varit så klar. Mina brister är solstrålarna mellan löven. Jag frågade min mamma idag om världen alltid varit såhär dålig, och hon svarade att den blivit bättre. Jag är skitförbannad på detta jävla tonårskrisiga svårmod, övermod och moder jord som bara spårar. Jag kan inte skriva för att allt kommer i vägen, även du som bara är i allt detta. Och mina ord blir bara mindre och mindre.

/inkzor