Day 02 – Your first love

Visste inte riktigt vem jag skulle ta. Min första pojkvän, och det är ju rätt självklart, men det finns också personer som jag varit Riktigt Kär i men som det inte blivit något av i facebookcivilstatusuppdateringar eller vad man nu ska kalla det. Vi kör på första alternativet.

Vi var i samma forumgäng på PlayAhead. Så ja, vi träffades på internet, på pea. De som, på forumet alltså, "ägde" fjortisar med deras dumma åsikter och deras förbannade stavfel. Han hängde mest på musikforumet, jag var på politik/personligt/sex/liteöverallt-forumet. Jag var tretton, hade börjat på Kulturama och var ganska osäker på mig själv. Hade inte ens kysst någon. Vi började prata i telefon till sent inpå nätterna. Vi träffades till slut, på Medis första gången, och min mamma bad mig att ringa så fort vi hade träffats och så fort jag hade åkt för att vara säker på att det verkligen inte var någon 40-årig olyckligt gift kille som raggat upp mig på nätet och lurat dit mig. Men i själva verket var det ju Martin, som hade nära till skratt, var konflikträdd, snabbast i Stockholm på att sprinta 200 meter och som kom att älska mig för precis den jag var och stöttade mig oavsett. Jag tror inte jag kunde fått en bättre första pojkvän.

Vi blev tillsammans den 13:e mars 2008, någon månad efter att vi börjat prata ordentligt. Jag var så nervös. Första gången han kramade mig, första gången han kysste mig, alla första gånger kommer jag ihåg och de var många med honom. Vi var båda väldigt osäkra och vi byggde upp varandra. Vi bråkade ibland (då kom han på att kalla den sidan av mig för Angrid, med engelskt uttal), men vi kompletterade varandra och hade en väldigt kravlös kärlek med många filmkvällar och stunder i varandras armar lyssnande till Beatles-låtar. Vi sågs på helgerna för att han tränade fri-idrott varje vardag. I veckorna pratade vi varje kväll på telefon. Vi åkte till och med till London med min mamma och min bror.

Kärleken torkade efter ett år. Vi växte åt olika håll och hade egna problem att ta itu med. Han är 91a, alltså tre år äldre än mig. Han fyllde 18 och ville känna sig fri och så gjorde han slut med mig fast jag sa till honom att han väl kunde säga till sina kompisar att vi gjorde det tillsammans eftersom jag inte ville känna mig dumpad. Jag hade trots allt funderat på det men inte vågat ta steget så egentligen hade jag gjort det om inte han hade, förr eller senare.

Jag grät tills jag blev ihålig. Jag kommer aldrig glömma promenaden jag tog med min far på grusvägarna här utanför då jag skrek för att försöka få ut allt, skrek hans namn gjorde jag också. Jag skrek så fort jag var ensam hemma tills jag inte längre hade någon luft. Skära ångestvrål som övergick till otolkbara mumlanden mellan snyftningarna. Jag kände mig vanskapt utan honom. Skolan fyllde upp min tid med slutproduktioner och nationella prov hit och dit. Sedan kom jag tillbaka på något vis, efter två månader eller så, lagom till sommaren. Jag hade skrikit ut allt jag hade. Något tystlåtnare än förut var jag kanske, och med en blick som visade att min naivitet var borta men att där istället fanns något annat, en helt egen del som jag byggt upp själv utan honom och det var vetskapen om att jag klarar mer än jag tror. Helt själv.

Jag blockerade honom överallt och vi hördes inte av ordentligt på ett halvår eller så. Vi har träffats några gånger sen vi gjorde slut och han är fortfarande en väldigt fin kille men inte samma Martin som jag blev kär i. Jag är inte samma Ingrid heller så det är väl på sin plats.

/inkzor