Det här inlägget är som en film. Introduktion, konfliktupptrappning, klimax, harmonin återställd.

Sitter i skolan. Hade en aspissig morgon, vaknade 10 minuter innan jag skulle gå. Bra är att jag inte kom försent, så är det när man har gott om tid på sig på mornarna. Gilla. Gillar inte att jag satt uppe till ett igår för att jag inte ville gå och lägga mig, ignoranta ungjävel. Satt hellre och chattade med randoms på omnegle eller vad det nu heter. Hittade en lekfet britt vid namn George som var lite festlig. Vad fan George, ta lite ansvar och säg åt mig att gå och lägga mig?
Sträckan till busshållplatsen är aldrig så pissig som när man är sen. Man stressar som fan, och vad gör någon morgonhurtig jävel? Jo, går om en. Går om en på väg till bussen. Vem fan gör det? Ni förstår inte hur arg jag kan bli, vem tror dom att dom är att gå så jävla fort? Så börjar man försöka gå i deras takt och med varje steg inser man hur mycket bättre man skulle kunna skynda sig. Och sen kommer man till busshållplatsen och inser att de håller på att lägga ny, mysig, svart, oljig, äcklig, efterbördsdoftande asfalt vid busshållplatsen och att de därför har flyttad den cirkus 35 meter längre bort. Så man får halka fram på fucking vägen för att ta sig fram till en efterblivet lång kö av pendlande människofanskap. Det är småsaker som gör vardagen. Hjärta.

Solen lyser ute och jag är sugen på att dra ut. Ska ha sång om en kvart, undrar hur det ska gå med den här kraxande rösten. Nu ska jag borsta tänderna för det hann jag inte imorse. Suck.

/inkzor