"Kärlek är som en alladin-ask, man vet aldrig vad man får."Men då skulle jag ju citera Forrest Gump, och det skulle vara lökigt, ännu lökigare eftersom citatet lyder "Livet är som en.." i början och inte "Kärlek är som en..". Jag har i alla fall dödat möjligheten till att skriva ett kort inlägg i och med detta utlägg.
-
Jag vill inte göra det här. Jag vill inte nedvärdera den enda känsla i världen som fortfarande har värdigheten kvar och som håller kvar mig här på jorden, genom att försöka definiera den. Kärlek är utan logik och håller sig inte till definitioner.
De gånger jag varit riktigt förälskad är det som att jag evaporerar och in i mitt ställe tar känslorna bara över totalt. En liten människa borde inte kunna hålla ett sådant spektra av känslor och motsägelser. En gång har jag varit riktigt jävligt äckligt vidrigt förälskad. Meningen som jag just skrev är ett exempel på dessa motsägelser som kärlek har. Jag har varit riktigt förälskad fyra gånger tror jag, och en av dom var jag nästan för förälskad. Jag var så riktigt jävligt äckligt vidrigt förälskad, som sagt, att när jag och personen i fråga tillslut kysstes gick en våg av värme genom hela min kropp, som en stöt. Som om två magneter drogs mot varandra och chockvågen av att plötsligt mötas for genom kroppen.
Jag kunde inte förmå att kontrollera mig själv på något vis, jag har aldrig varit så levande som i den stunden.
Det är en kraft starkare än hat. Enligt dagens teori vann materia mot anti-materia i det första kriget någonsin, minuter efter big bang, och gjorde så att universum skapades. Det är givet att kärlek är starkast, det som är positivt laddat och som gör att vi existerar. Annars skulle vi utplåna oss själva.
Jag blir arg på mig själv som inte förmår att göra ett bättre försök, men jag har i alla fall en bra anledning till att inte göra det. Det räcker såhär.
/inkzor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar