"Ja det var tur att ni inte la papper där för det hade blivit trist", eller något i den stilen, varpå jag säger att
"Ja men nu fick dom ett bananskal som dom kan göra till en kompost som dom kan plantera träd med"
Och hon lackade mer och typ "det borde ni plocka upp" och jag sa nej för det ville jag inte. Och sen urartade det i ett gräl om att jag var glad att hon inte var min mamma för hon är gammal nog att vara en mormor och är dessutom en jävla kärring. Vilket jag sa en centimeter från hennes ansikte, och sen gick jag där ifrån när hon kallade mig för lilla gumman för det har jag svårt för och jag ville inte slå till den arma tanten... vilket jag inte hade gjort, men man ska ta det säkra före det osäkra. Och för att Josefina började smått dra i min arm och uttrycka en smärre önskan om att avlägsna sig från den arma tantens space.
Och allt detta på grund av ett skämt med ett bananskal. Och jag som är 16 vet att det är meningslöst att läxa upp sina medmänniskor för de lyssnar ändå inte. Och att hon är en kärring som läxar upp en ungdom är ju bara ännu bättre.
Sen gick jag och Josefina och åt muffins på bron från Mosebacke till Katarinahissen och då kändes det bättre. Tack för fina dagen josie. Luvli indeed.
/inkzor
<<<333333333
SvaraRadera