Ensamma och svaga

När jag var påväg hem efter att ha hängt med Jesper och Jonas, för det blev tillslut att vi åkte hem till Jesper och kollade på film, så gick det på några fjortistjejer på både tunnelbana och sedan buss. Tre gäng tjejer alltså, men de pratade om ungefär samma sak allihopa. De var översminkade flickor i strumpbyxor och stor fluffig dunjacka, de spelade house-musik och smsade med sina mobiler, de ringde även folk på fester och frågade om deras kompis hade däckat än och var de skulle åka för att fortsätta festa. De pratade också om hur mycket dricka de hade kvar. Skulle det räcka lite till???

Sånt gör mig ledsen, med tanke på att dessa tjejer var yngre än mig. Det gör mig otroligt ledsen bara, och jag undrar vadfan de ser i ett sånt liv. Hur står de ut med det? När de är separerade, fattar ni hur rädda dom är? Jag ser det hela tiden. Det står ofta någon ensam tjej på någon perrong, men dom smsar/pratar ALLTID med sina vänner i mobilen samtidigt som det är ett frenetiskt pillande med håret, tuggande på tuggummi och tyngdpendlande mellan benen.

Jag kommer alltid tillbaka till samma fråga när det gäller dom här tjejerna. Hur ska det gå för dom? Kommer dom hinna lära sig det de behöver? Kommer dom att klara allt dom kommer att få möta i livet?

Vadfan vet jag om livet, egentligen? Jag vet inte heller hur det ska gå för mig. Men ni fattar min poäng, dom verkar så sårbara och jag blir bara så himla ledsen när jag ser dom här stackars tjejerna.

/inkzor