Ett jävligt förbannat inlägg

Jag anser att alla kan ta sig. Alla. Ta er. I röven, i genitalierna. Varför? För att jag känner mig oförstådd, ensam och trött. Då brukar man ta ut det på andra människor.

Vi är egoistiska allihopa, och om vi inte är det så är vi rädda. Rädda för andra, rädda för vad folk ska tycka om en själv, åter igen det jävla JAG:et som springer omkring överallt och betyder saker. Och nej, jag är fan inte bättre själv. Och ja, jag vet att utan narcissism skulle vi ta livet av oss eftersom vi inte skulle ha någon självbevarelsedrift.

Men_vad_fan. Vi springer omkring och konsumerar för YAY VI SKA SKAPA JULKÄNSLA. Vi sover för lite och klagar på andra bara därför, som jag. Vi springer omkring i cirklar och gör allting komplicerat istället för att gå rakt på sak, varför inte berätta för den personen att du gillar vilka känslor du hyser för den? Varför inte? Nej, för vi är ju såklart rädda. Vi har våran jävla humor som bara går ut på att någon galen jävel bryter några normfanskap och alla skrattar så de kräks av nervositet. Vi häller i oss alkohol för att glömma vår förpissande vardag och tycker att det är så jävla roligt att man just nu håller på att brygga hembränt i sitt eget rum, men det är väl inte så kul längre när ni blir blinda och får en patetisk historia att berätta för allmänheten och skylla det på att man var ung och dum? Vi röker på för att få uppenbarelser, för att gräs, något man ska tillföra kroppen eftersom det inte finns där naturligt, är SÅ JÄVLA BRA FÖR DET FÖRSTÄRKER SINNENA!! Men varför har vi inte gräsfanskapet inbyggt då? FÖRKLARA.

Och vadfan gör jag? Ja, jag tror jag sitter här och föraktar ett tag till. Föraktar mig själv och alla andra. Jag skriver ett blogginlägg för att försöka få folk att skärpa sig. Way to go.

Ska det vara så jävla svårt att bara tänka på vad som betyder för en? Måste man bli förbannad för att något ska hända? Måste man tillföra hat för att det sedan ska kunna älskas? Måste man må dåligt för att sedan kunna må bra? Måste jag ha känslor?

/inkzor