Passion

Livet kretsar ganska mycket kring passion. Man ska helst ha passion i kärlek, passion i arbetet, passion i någon hobby. Nästan som lycka, att man ska finna lycka. Någonstans finns den ju, uppenbarligen, vissa har det/den.

Det tycks synd om dom som inte funnit någon passion, hör jag här och var. Dom som går på sam-sam gymnasium istället för journalistik eller estet. Vi skänker dem en tanke, de dårarna som inte vet vad de vill. De par som inte pussas eller kramas, utan bara verkar vara kompisar. Vi skänker dem en tanke, de dårarna som stannar kvar i en relation som dom uppenbarligen inte verkar trivas i. De som inte har någon passion letar frenetiskt och stressar sönder, för vad är det för fel liksom?

Tänk om alla egentligen bara behöver puttra istället för att brinna för något. En jämn glöd som inte slocknar. För blir inte passion lätt väldigt okontrollerbart i längden? Man typ, brinner upp?
Som i kärlek, där passion känns som ett tomtebloss. Det kan inte hålla för evigt. Jag tycker ändå att kärlek bygger till viss mån av passion, men räcker det inte med en jämn glöd som kanske blossar upp då och då? Jag skulle inte orka få hjärtklappning varje gång personen i mitt liv kommer in genom dörren. Man måste bli helt utmattad. Kärnan i kärlek är nog enligt mig ömhet, attraktion och kemi. Passion verkar sjukt överskattat. Skulle vara mycket skönare om alla eftersträvade glöd och såg passion som en bonus, så slipper man få prestationsångest över det också. Tror folk skulle bli lyckligare då, eftersom passion är ganska fiktivt.

/inkzor