Nu får ni något att läsa

En del av det här stället känns lite sorgligt inom mig. Trots den knarrande trappan, den stora, kulliga gräsmattan, den friska havsluften, flugorna som surrar på fönsterrutorna tills de ändå dör (ja, även de har ju sin charm) och kulspelet som jag inte vet vad det heter men som har glaskulor med en djupblå färg som ser ut som djupt hav eller en färg på den vackraste klänningen i hela världen. Tänker mig långklänning, mycket silkestyg och djup ringning i ryggen.

Vi är inte här längre i familjen, för mamma tycker att det känns som ett avslutat kapitel av olika anledningar. Men det är ingen fara för mig, förrutom att det är trist att få vara här själv. Dock rann tårarna när jag gick in i min gamla lekstuga och såg att teckningarna jag ritat och satt upp på väggarna när jag var sju börjat gulna och färgerna börjat blekna, och att mormors gubbe ställt in sina snickarsaker där. Men allt har sin tid. (Det verkar vara dagens uttryck, gårdagens var "den gemensamma nämnaren mellan de här två sakerna är blabla"). Jag vet mycket väl att mina småkussar Clara och Jesper kommer hit om några veckor och livar upp stället. Jag älskar det så det lever. Stället lever, stället finns kvar. Om det finns kvar betyder det att en del av mig inte gått upp i rök.
Tror jag grät också för att jag saknat den trygghetskänslan jag får när jag är här, doften av stället ger mig lugn och hur stört är inte det. Kanske inte så konstigt men när man tänker på saker objektivt ser allt lite skevt ut.

Låg batterinivå på laptopen. Vi hörs imorgon, då väntar nya äventyr som att åka till grannbyn Grundsund, besöka en av mormors alla vänner här eller bara ligga i sängen och sedan byta till att ligga i en solstol efter halva dagen och avsluta dagen med ett kvällsbad. Jag ska lägga mig nu, klockan är elva och det är ljust ute. Mormor ska sova och då ska jag det med, alla går och lägger sig samtidigt här. Nu tycker jag att det är mysigt, när jag var liten gillade jag inte de som blev trötta först och ville gå och lägga sig eftersom jag ville vara uppe så sent som möjligt. Är fortfarande ett armt nattbarn, men det ger ett fint avslut på dagen att alla somnar tillsammans.

Tror det är min gamla kompis Linn som travar på vägen utanför med en av sina hästar. Hon bor här och vi lekte varje sommar, sen fick hon häst och jag flyttade till Belgien och somrarna blev till turnéer av att hälsa på vänner och fick därmed mindre tid att vara här. Kanske ska hälsa på henne, eller börja mjukt med att adda henne på facebook.. Hm, i valet och kvalet. Fortsättning följer.

/inkzor